Ud vil jeg, og sa langt, langt bort...

Det finns en dikt av Per Lagerqvist som lyder "Den ensamme är svagast. Ej för att han ensam är, men för att han förnekar det han inom sig bär. Vår ande när den djupnar är livets breda älv. Den väg du går allena för bort ifrån dig själv". Den här dikten hänger ovanför mitt skrivbord, som en påminnelse om att jag måste gå därifrån ibland för att leva i världen, omvänd till verklighet...

Ensamhet är någonting som jag har funderat mycket på den senaste tiden. Jag har funderat på hur vissa människor inte verkar lyckas, kan eller vill vara ensamma och hur vissa människor verkar vara födda (och i vissa fall dömda) till ensamhet.
Allting började med *B*s begravning för några veckor sedan. *B* blev gammal och hade levt ett fantastiskt liv på många sätt, och när jag var barn så spenderade vi mycket tid tillsammans. *B* visste nämligen var alla de bästa svampstigarna i skogen fanns där vi bodde, hon bakade de bästa mandelgifflarna i världshistorien och hon rökte som en skorsten. Hon lyssnade alltid, även på mig, och hade alltid bra svar. Hon var en fantastisk kvinna och hon är mycket saknad! Men på den tiden tog jag allt detta för så självklart... men så var det också under dom åren då man var barn och det alltid fanns någon att ty sig till när det behövdes en kram eller en mandelgiffel... Nu är *B* borta tillsammans med så många andra och det har fått mig att börja fundera,
om jag är skapad för gemenskap... eller om jag är skapad för ensamhet?

På kaffet efter begravningen satt jag till bords med en vänlig herre på 85 år som under hela sitt yrkesverksamma liv hade arbetat som agronom med inriktning på växtförädling. Han började redan på 30 talet att experimentera med veteförädling, med genetik och kromosomforskning för att skapa tåligare och bättre grödor som kunde stå emot sjukdomar och ge större skördar. För egen del så hade jag ingen aning om att sådan genetikforskning bedrevs redan på 40-talet och att anledningen till att vi fortfarande har ett fungerande jordbruk i Sverige idag är tack vare *A*s insatser... Han berättade sedan att hans mor var från Skåne och att hans far var från Uppland och att dom hade gift sig och flyttat till Linköping tillsammans någonstans på 20-talet. Dom hade haft ett långt och lyckligt äktenskap medan flera av deras syskon som gift sig inomsockenes hade haft det svårare. Sitt yrke troget så menade han då att det var just för att hans föräldrar kom från olika delar av landet som deras förhållande hade varit så bra, precis som vete mår bra av att ympas med vete från en annan åker snarare än från sin egen för att bli friskt och starkt. Han sa detta med glimten i ögat, men tanken har slagit mig igen senare när jag har tittat på mitt eget liv. Mina bästa och käraste vänner bor alla långt bort eller är på väg långt bort. *C* har planer på att slå sig ner vid Östersjöns stränder, *L* bor i soliga Californien och *L* flyttar så fort som möjligt till ett varmt Texas. Och även om hjärtat inte känner några avstånd så slår det mig ändå hur dom jag älskar mest i mitt liv befinner sig långt borta. Kanske har *A* rätt? kanske är det just därför som vår vänskap är så stark, och kanske är det därför som jag tror att den kommer att bestå?... Vad jag inte vet är dock om det är en sorglig tanke eller en glad...

Och vad gäller familjen, som man under så många år av sin uppväxt alltid hade i sin närhet, så har ju även den förändrats. Föräldrarna har skaffat sig nya familjer på annat håll, och samma sak gäller syskon och kusiner. På listan över människor dom vill vara nära så kommer man till slut ganska långt ner (någonstans under man/fru/barn & nya vänner), och det är ju så det ska vara, sådan är tidens och livets gång...

Och jag tror nog ändå att vi är skapade till att leva tillsammans. Men med ovanstående facit i hand så måste jag ändå dra slutsatsen att det finns dom som är skapade till att vara en ständig magnet för andra och som aldrig lyckas vara ensamma och så finns det dom som är som jag, som desperat kämpar för sin frihet och för sin rätt till ensamhet, men som ständigt såras in i själen av att om och om igen vara den som står kvar på perongen när tåget går och vinkar adjö. Över drinkar på en bar högt över Göteborg så talade jag med vännen *K* om detta och han sa att personligen så kan han inte vara ensam, han är beroende av att vara i ett förhållande med någon. Och jag känner många andra med just det "problemet", och kan tänka att det både är en välsignelse när det lyckas och man faktiskt finner någon att vara med, samt ett rent helvete när man inte gör det. Men jag kan inte säga att jag har det problemet, snarare tvärtom, jag är som en omvänd magnet som ständigt verkar stöta bort allt i min närhet.

Jag tror att ensamhet skrämmer oss, men inte för att den i sig själv är skrämmande utan snarare för att den har förmågan att drabba oss. Man får inte själv välja om man ska leva i gemenskap, utan ibland görs valet åt en och man står där, utlämnad åt sig själv. Jag insåg tidigt vikten av att i första hand lära sig att vara lycklig på egen hand och jag har lärt mig att leva livet ensam, och det gör mig lycklig så länge jag får dom där välsignade korta stunderna av gemenskap med någon av dom jag älskar. Men det händer att jag kommer hem, till det hem jag har skapat på egen hand, och känner hur tomt det är, hur väntande det är, och allt jag känner i det ögonblicket det är att jeg vil ud, og sa langt langt bort, någonstans till en plats där jag fick vara ensam tillsammans med någon annan, någon som faktiskt ville stanna, med just mig, i alla dagar...

Jag vill veta hur mörkret ser ut...

Idag talade jag med en nyfunnen vän som jag på senare tid har upptäckt att jag trivs väldigt bra ihop med! Våra samtal berikar mig och får mig ofta att tänka till en extra gång. men framförallt så gör de mig nyfiken, speciellt då denna vän har levt mycket längre än jag och har en helt annan ram av erfarenhet på nästan alla områden som jag är nyfiken på!

Idag talade vi om sjukdomar (vännen har arbetat inom vården) och om hur fysiska sjukdomar är nära sammanbundna med hur vi mår känslomässigt. Det är ett väldigt kontroversiellt ämne men de flesta forskare är idag överens om att det ena påverkar det andra. Du kan bli fysiskt sjuk av att vara känslomässigt ostabil och du kan bli frisk med hjälp av positiva influenser. Naturligtvis är detta kontroversiellt eftersom det inte alltid hjälper att tänka positivt och så blir man botad från svåra sjukdomar! Men att vår livssituation spelar roll är otvetydigt. En lycklig människa har större chans att hålla sig frisk än en olycklig människa som på sätt och vis "öppnar upp" kroppen för infektioner och smittor, gör den mottaglig om man så vill.

För mig känns visserligen hela den "medicinska upptäckten" som ännu ett fall av västerländsk hybrismentalitet, "nu har den västerländska medicinen upptäckt att kropp och själ påverkar varandra, vilken sensation", medan man de facto i den österländska medicinen aldrig har frångått att betrakta kroppen som någonting annat än ett sambandssystem mellan vårt andliga och vårt kroppsliga jag. Men hur som helst, nu kan man kanske säga att väst börjar komma ikapp med sina "nya" ideer, och det är ju trevligt för då hade vi någonting spännande att prata om idag. Men hur som helst så fick diskussionen mig att tänka på min egen livsinställning...

Jag kan ofta vara ganska negativ, inte som att jag går runt med ett regnmoln över huvudet och klagar hela tiden, men jag har en ganska desillusionerad verklighetsuppfattning och en aningen cynisk livsinställning ibland som inte är helt sund (om man inte heter Magnus Betner och kan tjäna pengar på det...). Nu tror jag dock inte att jag är helt ensam om att ha det i den vardag vi alla tvingas möta varje dag. Vi lever i en desillusionerad värld, även om filosoferna har förkunnat den moderna världen som utdömd och menar att vi lever i ett postmodernt samhälle så har detta inte lyckats utplåna den negativa moderna livssynen. Vi lever likväl i skuggan av två världskrig, kolonialismen efterverkninger och det cancerogena it-samhällets privatisering och isolererande verkningar. Våld, miljöförstöring, rasism och ensamhet är en del av vår vardag och kan få vem som helst att sitta på sin kammare, stirrandes ut i mörkret efter att glödlampan har gått sönder och fråga sig "vad gjorde jag för fel?".

Men idag vill jag bryta mitt mönster och försöka fokusera på sådant som gör mig glad! och det är ganska mycket även om det sällan (hittils) lyckas vinna över oron för framtiden och den eviga plågan av att inte ha tillräckligt med pengar...

Jag blir glad av... håltimmar, vintergäcken som blommar i mängder längs vägkanterna och i buskarna (det första vårtecknet!), doften av vaniljljus på kvällen, min städade lägenhet, mat i mängd och kubik (jag älskar mat och hade jag bara pengar skulle jag äta hela tiden!), skönlitterära böcker om kärlek och magiska händelser, irlands gröna kullar och kust, Fröken L långt långt borta, min födelsedag (för då får jag umgås med min mamma, min pappa och min syster på samma gång och det är det bästa jag vet!), Te serverat ur vackra koppar på fat hällt ur en matchande vacker tekanna, tv-serier om mord (jag vet jag är helt sjuk), Lilla charlie, att skratta med magen så att min syster säger att jag låter som en man, gudstjänst, att få sjunga, cheesecake, julmånaden, dagdrömmar, Oskar, älvor, havet att titta på (segla över och bada i), skogens skuggor och hemliga stigar, ensamhet, att slippa vara ensam, presenter, kramar, fika i mormors kök mm mm mm...

Nu och alla dagar ska jag plocka fram något utav allt detta när jag tycker att allting är skit och världen ändå bara går åt h*, då ska jag ta mig en lyckotanke som medicin och bota min deprimerade själ med den och leva längre...

Pssst dagens SFI: Skrualös (tokig, från vettet)

The simple bear necessities of life...

När man plötsligt en dag vaknar upp och inser att man är i en helt främmande stad, långt borta från vänner och familj, med gröna bussar istället för blå och där dessutom majoriteten av befolkningen talar en obskyr dialekt som man aldrig blir riktigt klok på, då är det lätt att man känner sig både lite bortkommen och lite hemsjuk... Jag beslöt mig för att det var dags att hitta något som kunde göra Lund mera "hemma" för mig.

Resultatet blev lite blandat men på det stora hela lyckat... Det första jag måste göra, kom jag fram till, det är att lära mig hitta i stan! När man kan förklara för någon hur denne kommer till närmaste ICA eller kan tala om att det mysigaste cafeet i stan ligger på en liten undanskymd smågata som man bara hittar med hjälp av karta och kompass, då först kan man kalla gatorna för sina egna. (Visserligen blev jag upplyst av en klok infödd häromdagen att äkta "lundabo" kan man inte bli förrän i femte eller t o m sjätte generationen! men jag tar det med ro och kallar mig så länge för "lundaprotege")
.
Men det är inte alltid så lätt att lära sig att hitta i en ny stad, även om nu i och för sig Lund inte är sådär vidare avancerat. Det finns t ex bara två gator med butiker på... Så dom hittar man ganska lätt. Det finns inga stormarknader utan bara närbutiker och dessutom inga Swedbankkontor i staden! Är man mot all förmodan Swedbankkund så får man vända sig till någon utav de små och obskyra småbanker som bara existerar här i Skåne... Det är som ett sjukt socioekonomiskt skämt...
Förövrigt har Lund över 26 kyrkoruiner INNE i själva stadskärnan, så dom springer man på överallt och kan orientera sig efter! (Bra förutseende stadsplanering av 900-talets kristna...) Lund har förövrigt bara ett enda köpcenter, men det ligger så lång utanför stan att man behöver en lama och en sherpa för att våga sig dit.

Kort sagt gick jag vilse i en vecka men nu känner jag att jag har erövrat gatan och behöver inte längre bära med mig turistkartan varthän jag går, och när jag går av tåget på stationen så vet jag direkt min riktning och kan gå med fokus och målmedvetenhet som den lundawannabe jag är...

Det andra jag gjorde för att känna mig som hemma var att gå till närmaste närbutik och köpa mig en krukväxt... Det är ett allmänt känt faktum att krukväxter, närmast efter katter, är ensamma människors bästa sällskap... Så hem traskade jag med en stackars småväxt fetbladig grön historia som hamnade i den enda kruka som fanns i min studentlya, (en klotrund 70-tals kitchhistoria...) det ser visserligen ut som någonting hämtat ur en Alan Menken musikal, men den sitter där på skrivbordet och lyser med sin närvaro när jag kommer hem... Och den skänker mina ynka kvadratmeter det där lite extra som får det att kännas som hemma...

Det näst sista som jag ansåg saknades härnere på den nordiska kontinenten var lektyr... Så jag spankulerade ut och letade reda på mitt stadsdelsbibliotek! Det består av två rum med böcker för alla smaker (utom de med mer exotiska inslag), två datorer samt HELA nationalencyklopedin! Jag gick genast fram till disken och bad om att få ett lånekort... vilket jag också fick efter att ha visat legitimation och skrivit under fyra olika formulär! Sist jag skaffade ett lånekort så skrev jag bara mitt namn på kortet och la en femma i en plåtburk på disken... Tiderna förändras fortare än jag, men vem vet, någon kanske försöker begå lånebedrägeri med mitt lånekort och Säpo måste kopplas in och då är det ju bra att jag i stort sett har lämnat mina fingeravtryck för att få låna Charlotte Brontes "Jane Eyre" på mitt lokala stadsdelsbibliotek!

Hur som helst lånade jag en hög med sådana böcker som man bara hittar på stadsdelsbibliotek (av författare som Maj Bylock, Mats Wahl & Andre Brink!) och traskade hem igen. När jag låg i min säng och åt billig choklad och läste mina böcker så kände jag mig i det närmaste tillfreds. Kombinationen av lukten av låneböcker med slitna pärmar, choklad och promenaden i ösregn för att komma över dessa skatter var nog för att få mig att känna mig som nästan helt som hemma!...

Men det allra viktigaste och mest effektiva sättet att känna sig hemma på en helt främmande plats, det upptäkte jag, är att ha en vän... Jag misströstade lite över detta eftersom jag inte trodde mig ha några vänner i Lund. Och även om jag snabbt får nya vänner så är det inte samma sak som att sjunka tillbaka in i ett samtal med en vän som man känner sig avslappnad och tillfreds med. En sådan vän där samtalet tar vid där det slutade förra gången och där man inte sätter punkt när man skills åt utan bara säger vi ses! och så fortsätter man senare...
(Speciellt så kändes detta viktigt då *L* befinner sig i soliga Californien och *C* befinner sig i soliga Sevilla och ingen av dom är pratbara annat än i skriftlig form... usch vad jag saknar dom!)

Men så visade det sig till slut att jag HADE en vän i Lund, eller snarare lite utanför Lund, men som ofta hör av sig och drar med lilla ensamma mig ut till roliga cafeer och gudstjänster (två av mina favoritsysselsättningar!). *U* har visat mig runt hela stan och berättat allt uppdaterat skvaller om alla som jag ännu inte känner men naturligtvis "känner till". Tack vare honom så upphör jag inte att fortsätta söka mig själv och att vara äkta och närvarande. I våra samtal får allt det plats som inte kommer fram i samtal med studiekamrater och lärare. Och när han dessutom lovade en förevisning av "Stengrunden" ute hos nunnorna då var det som att bli erbjuden världens finaste present! Det gjorde mig otroligt lycklig och varm inombords och fick mig att gå tillbaka till min lilla lya tänkandes för mig själv att "nu ska jag gå hem"...

(Ps: dagens SFI (Skånska för inflyttade): Hagelhöna = Nyckelpiga).

How to be the woman with perfect hair who can wear white and not spill on it...

Många minns säkert sin första dag i skolan. Själv har jag vissa minnen även om de är ganska odramatiska. Jag minns att jag inte var nervös utan helt stoiskt tänkte att "javisst, det kan jag väl göra", ungefär som om det bara var ett övergående stadium som man snabbt kunde passera.

Föga anade jag att det skulle dröja 18 år innan jag skulle lämna skolsalen igen...

Men nu, när jag skulle börja "slutet" på min skoltid vid Pastoralinstitutet i Lund var det med allt annat än filosofiskt lugn. Jag var stressad, pressad och bar nerverna på utsidan dagarna innan skolstarten. Det som plågade mig var dock inte själva undervisningsstarten (att läsa det här året har jag längtat efter under väldigt lång tid och jag hade inget annat än spänd förväntan inför att börja insupa kunskaper, råd och erfarenhet av mina kurskamrater och lärare). Nej, det som var plågsamt var att jag inte hade en aning om vad jag skulle ha på mig första dagen!

Den som inte tror på första intrycket har aldrig varit utsatt för mental social tortyr av sina medmänniskor. Själv har jag under mina 18 skolår varit obarmhärtigt plågad av jämnåriga för mina kläder, mitt hår, min fysiska uppenbarelse mm, mm, mm, ja listan är lång, något som jag dock numera inte känner mig tillnärmestevis så berörd av som jag gjorde då, tack och lov, men det ger mig ändå magknip så fort jag ska träffa nya människor. Inte för att jag räknade med någon dålig stämning bland prästkandidaterna på pastoralinstitutet, men jag hade ändå en viss längtan efter att bli omtyckt av de andra "barnen" i klassen... Hur som helst så gick jag igenom hela min garderob (som upptar en stor del av min lägenhet) och av någon oförklarig anledning så hade ALLA mina bra kläder försvunnit! De var stulna, borta, uppätna av troll och jag vet inte vad för annat otyg! Kvar fanns bara illasittande, omatchande, gamla trasor som jag inte för mitt liv kunde ha på mig. Kvar bland galgar och hyllor fanns alltså bara panik...

Dagen innan skolstarten (L skrattade åt att så många i Sverige säger "skola" vare sig de går i högstadiet eller läser på universitetet, vilket faktiskt är ganska underligt) så vandrade jag runt och försökte mig på att lära känna staden Lund. Det är en relativt liten stad men med många mysiga gator med nyare byggnation eller underbara små romantiska skånska stugor. Ofta får jag en känsla av att jag vandrar i en dansk stad! Och det är kanske inte så konstigt med tanke på att Lund bara är en halvtimme från Danmark med tåg... Domkyrkan i Lund är från 1000-talet och otroligt vacker! Varje onsdag morgon kommer vi studenter att få hålla mässa där och det känns underbart! Varje dag på "pastis" inleds för den delen med gudstjänst eller mässa och det är, måste jag få säga, ett underbart sätt att börja dagen. I stillhet, med musik, kloka tankar och bön! Det är då jag verkligen inser att jag är på precis på den plats som jag vill vara i livet just nu!

Till slut så var det då dags, och tro det eller ej så lyckades jag hitta någonting som låg mittemellan klassiskt elegant och enkelt ledigt att ha på mig första dagen och jag var t o m nöjd med resultatet! Jag kanske är hopplöst ytlig, men jag känner ofta att om jag klär mig tillfredsställande så får jag också självförtroende nog att sticka ut hakan och våga lite mer! Alla var naturligtvis väldigt trevliga, som man är mot främlingar som man vet att man är fast med i ett år... Men jag tror nog att vi ska komma överens och tycka om varandra även efter året är slut! Nästa utmaning blir snarare att orka med åtta timmars arbetsdag i skolan och sedan ytterligare 2-3 timmar hemma när jag inte har pluggat på heltid på flera år! Dom senaste åren har jag dessutom "bara" skrivit uppsatser vilket har förlänat mig fria timmar att disponera efter eget huvud. Nu är det heldagar som gäller och koncentration utan avbrott konstant! Vi betygsätts nämligen inte bara på våra inlämningar och muntliga redovisningar utan främst på vår aktiva medverkan, på lektioner och på extra aktiviteterna. Därför kan man aldrig bara sitta igenom en lektion om man är trött utan man måste delta, ställa frågor, ge sin synpunkt, lyssna aktivt på alla och se intresserad ut... annars är man inte godkänd! Pust! Jag har inte varit så här aktiv sen mitt förra liv... och tro mig, det var ett sjuhelsikes hålligång... Men jag hoppas att jag snart ska få kläm på de nya rutinerna och orka med pressen! (Jag fick dock en känsla idag av att jag kanske skulle ha väntat med att sluta dricka kaffe tills nästa år? men skam den som ger sig).

Nu ska jag arbeta vidare med mitt Homiletikprojekt, se på tv en stund (jag har ju tv i min studentlya i Lund och är i 7:e himmlen över att kunna slå på något meningslöst underhållningsprogram när jag vill:) och sedan ska jag sova, sova, sova, innan det är dags att gå upp och vara flitig student igen...

Förövrigt har jag upptäckt att det roligaste med Lund hittils är City-tidningen i Lunds lilla ruta med dagens SFI-ord (SFI=Skånska för inflyttade) och jag tänkte ta med dom lite då och då för alla läsande att förkovra sig med...

Dagens SFI = Asyna: Rädd

I don't think im in Cansas any more...

Det slog mig plötsligt idag, att man egentligen inte behöver åka så långt för att lämna Kansas,

och Toto, jag tror inte att vi är i Kansas längre...

I fem år har jag bävat för den här dagen... och nu är den här. Idag har jag kånkat kläder, sladdar, dator, handdukar, hund och mellanmjölk i två väskor och en ryggsäck från mitt trygga hem till en främmande andrahandshyrd tändsticksaskstor lägenhet i studentstaden Lund. Sin goda vana trogen var tåget över en timme försenat och både jag och Oskar var lagom möra när vi klev av på den förvånansvärt lilla centralstationen i Lund.

Scenen som följde var som hämtad från Hollywood:

Tagning 1: Flicka från mellanstor svensk industristad tar tåget från sin trygga hemmiljö för att pröva lyckan. Hon kliver av tåget vilsen och aningen desorienterad med för många och för tungt packade väskor och en lustig hund. I höger hand drar hon den ena väskan och försöker kontrollera 14 kg hund som suttit instängd i 4 timmar och i den andra en karta på vilken hon försöker hitta till närmaste busstation! Runt omkring henne rusar målinriktade och världsvana studenter och arbetare som på sin höjd kastar en medlidsam blick på den patetiska varelsen när väskan hon drar på för femte gången kantar och faller på ända... naturligtvis får hon klara sig på egen hand...

Tagning 2: Flickan hittar busstationen och går på (rätt?) buss. Frågar artigt busschaufören om en biljett och får biljett, mynt och en trött suck av mannen bakom ratten kastat mot sig innan denne gasar ut i trafiken och flickan ramlar bak i bussen med väskor och hundar och fötter i en enda röra. Flickan tappar väskan men erbjuds fortfarande ingen hjälp av de övriga resenärerna... I Sverige finns det nämligen bara en sak som är värre än att erkänna att man går i kyrkan på söndagarna och det är att hjälpa någon när man är i en offentlig miljö...

Till slut hittar flickan sin hållplats och kan gå av och mirakulöst nog så hittar hon också sin lilla lägenhet och kan gömma sig för världen med choklad och dubbla lås!

För den som ännu inte fattat det så är det jag som är flickan i sagan och jag har aldrig känt mig mer tafatt än jag gjorde idag, min första dag som student i Lund. Men som i alla bra Hollywoodfilmer så räknar jag med att jag efter ett häftigt 80-tals medley och några galna dansscener kommer att kliva av tåget om några veckor som en världsvan ung kvinna, med håret perfekt lagt och balanserandes mina väskor och min hund på höga (knallröda) klackar, världsvant vandrandes genom stan dragandes alla blickar till mig, som Hepburn, Garbo och Monroe före mig...

Men riktigt där är jag ännu inte och morgondagen kommer antagligen att gå åt till att lära mig att hitta i denna förbryllande stad... Det finns en möjlighet att jag går vilse och aldrig mer hittar hem men jag förutsätter att även jag kan få hjälp av en gul väg, ett dussin dvärgar och ett hus att kasta på onda skånska häxor om de kommer i min väg!

But there's no place like home...

En famn att vila ansiktet i en stund...

Ibland händer det att jag överväldigas av ett behov av att få vila huvudet i knät på någon jag älskar... Det är ett lömskt behov som gärna smyger sig på mig när jag är som mest utlämnad och absolut inte har någon i närheten med starka knän och en tröstande famn.

Fast med det sagt så är jag lite oärlig, det måste jag erkänna, för jag har knappast i min natur att vända mig till någon och söka tröst när jag behöver, ända sedan barnsben har jag undvikit att söka kontakt vid missmod, (till mina föräldrars stora förtret och stora lättnad föreställer jag mig).

Som barn brukade jag föreställa mig att Jesus kom till mig när jag behövde det så att jag fick luta mig mot honom en stund. Ofta föreställde jag mig att Jesus kom till mig när jag var ledsen och skulle sova och strök mig över håret och såg till att inga monster kunde skada mig... Och antagligen så skulle de flesta säga att det egentligen är ett tecken på ett ensamt barns behov av en fadersgestalt och dess oförmåga att leva i känslomässiga relationer och därmed ersätter mänskliga band med mentala hjälpmedel som är beroende av barnets vilja istället för tvärtom och därmed inte lämnar rum för besvikelse eler känslor av övergivenhet...

Men själv anser jag att den upplevda verkligheten är minst lika viktig för oss som den fysiska verkligheten och om den dessutom visar sig mer pålitlig så föredrar jag den framför andra alternativ...

Men det var egentligen inte mina freudianska semineurotiska tendeser som jag ville skriva om idag, det finns det tid till någon annan dag...Idag vill jag skriva om något som lilla charlie sa till mig häromdagen och som var det som fick mig att börja fundera på att vilja lägga huvudet till vila i en villig famn lite då och då! Hon påminnde mig om hur det var när vi var fjorton år gamla och inte hade några verkliga bekymmer i världen, när vi träffades på en skola i en främmande stad och inte kände någon annan och genast fann varandra... på den tiden drömde vi utan gränser och ansåg att livet dolde miljoner möjligheter och att vi om vi bara ville kunde vi gripa tag i dom och göra dom mest underbara saker med våra liv. Alla svar hade vi och alla problem sågs i svart eller vitt och kunde lösas utan att vi riskerade vår vänskap över en Mcflurry på Mcdonalds.

Jag undrade då om jag, om jag skulle få bli fjorton igen för en dag, skulle se på mitt liv så som det blivit och känna mig stolt... eller besviken...

Charlie sa då så klokt att det kanske vore bra om man kunde försöka väck sin inre fjortonåring till liv ibland och försöka se på världen, sig själv och på livet som man gjorde då. Applicera ett gammalt förhållningssätt på ett nytt och berika sig själv genom det.

För visst, jag är 24 år gammal och jag lever ensam med en hund och två katter, jag läser Melville på fritiden och på en lördagskväll sitter jag hemma och spelar schack med mig själv och har ångest för att jag inte gör något med mitt liv... hmmm... applicerta på ett nutida, 24års-förhållningssätt så skulle jag säga att det är ganska tragiskt och destruktivt. Men sett på ur mitt fjortonåriga jag så handlar det isället om att ta tid till sig själv och kunna sitta och äta choklad och drömma om den fantastiska kille man kommer att träffa som genom ett mirakel och det fantastiska jobb som man kommer att få och alla dom födelsedagar man kommer att få fira, och då kanske kompisarna ringer och så går man ut och tar en spontanfika och känner sig tillräcklig, behövd och glad över livet! Och så vips så är man inte tragisk utan i en pågående utveckling, man är inte vid målet utan mitt i resan, och då kan ju vad som helst hända...

Ja därför kanske livet skulle må bra av lite fjortonårsinflytande då och då... lite fredagsmys med tacos och hyrfilm, boyzone på stereon och den senaste Frida-tidningen i handen, glittrigt nagellack i neon och "sabrina tonårshäxan" klockan 16:15 på kanal 3... drömmar om kärlek och problemfria relationer, vänskap som håller för alltid och tryggheten i att bo hemma med ett eget rum dekorerat med "Okey" affischer och littografier från IKEA... Ja kanske skulle det vara bra att ha ibland... Speciellt när charlie sitter på andra sidan landet, modern skaffat ny pojkvän, bankkontot är lika tomt som kylskåpet och den bästa, roligaste och så otroligt omtyckta lämnar landet för att uppfylla sina drömmar...

Ja allt detta gör mig glad i hjärtat, även om det får mig att känna den där obstinata längtan efter ett knä att vila ansiktet mot en stund, och dom växer inte på trän ska ni veta... Därför är det ikväll jag och Jesus på tu man hand... och då kan freud och all logik och allt annat snusförnuftigt dra dit pepparn växer...

Och eftersom det är söndag i morgon så vänder jag mig västerut och ropar så att det hörs över hela atlanten till den enda som förstår sig på sådant och säger... YES JESUS!

VAR ÄR MIN EGEN GUD?

Idag sitter jag framför min dator på jobbet och känner hur den mekaniska tillvaron suger livet ur min själ! hur många frågor om kyrkoarkitektur, kyrkoskatt, telefonnummer till kyrkor och femkronor till toaletten kan jag svara på och ge innan Gud helt enkelt lägger sig ner och dör?

Äsch vilket trams, Gud kan inte dö, men min själsliga tillvaro i Guds närhet kan dö och försvinna när den inte får näring från det som är vackert och äkta i vår värld...

Idag flyr jag till min favorit dikt av Atle Burman "Där brusar ingen lovsång", kanske är det fult att skriva någon annans tankar och inte sina egna, men jag hävdar att detta är mina tankar, någon annan hann bara tänka dom först...

"Där brusar ingen lovsång

och förkunnas inga ord.

Där strålar inga tända ljus

från dukat altarbord,

men ofta vill jag kalla det

en helgedom ändå.

Det rummet här längst in i mig

dit bara jag kan gå.

Där firas ingen mässa

eller rit av något slag.

Det samlas inga andra där,

dit kommer bara jag,

men vägen till en särskild frid

som världen inte vet.

Det finner jag i tystnaden

i själens ensamhet.

Där finns det inga dogmer,

inga regler eller bud.

Där saknas både årgångstext

och dagens högtidsskrud,

men Någon finns att vara hos

i ordlös andakt där.

Och Honom kan jag komma till

precis som den jag är.

Dit går jag för att andas

i Hans närhet varje dag.

Ty himmelskt syre flödar där

till själens andetag,

sin boning har Han utvalt där

och aldrig står den tom.

Där möter jag min egen Gud,

där är min helgedom.

Fin...