Det finns en dikt av Per Lagerqvist som lyder "Den ensamme är svagast. Ej för att han ensam är, men för att han förnekar det han inom sig bär. Vår ande när den djupnar är livets breda älv. Den väg du går allena för bort ifrån dig själv". Den här dikten hänger ovanför mitt skrivbord, som en påminnelse om att jag måste gå därifrån ibland för att leva i världen, omvänd till verklighet...
Ensamhet är någonting som jag har funderat mycket på den senaste tiden. Jag har funderat på hur vissa människor inte verkar lyckas, kan eller vill vara ensamma och hur vissa människor verkar vara födda (och i vissa fall dömda) till ensamhet.
Allting började med *B*s begravning för några veckor sedan. *B* blev gammal och hade levt ett fantastiskt liv på många sätt, och när jag var barn så spenderade vi mycket tid tillsammans. *B* visste nämligen var alla de bästa svampstigarna i skogen fanns där vi bodde, hon bakade de bästa mandelgifflarna i världshistorien och hon rökte som en skorsten. Hon lyssnade alltid, även på mig, och hade alltid bra svar. Hon var en fantastisk kvinna och hon är mycket saknad! Men på den tiden tog jag allt detta för så självklart... men så var det också under dom åren då man var barn och det alltid fanns någon att ty sig till när det behövdes en kram eller en mandelgiffel... Nu är *B* borta tillsammans med så många andra och det har fått mig att börja fundera,
om jag är skapad för gemenskap... eller om jag är skapad för ensamhet?
På kaffet efter begravningen satt jag till bords med en vänlig herre på 85 år som under hela sitt yrkesverksamma liv hade arbetat som agronom med inriktning på växtförädling. Han började redan på 30 talet att experimentera med veteförädling, med genetik och kromosomforskning för att skapa tåligare och bättre grödor som kunde stå emot sjukdomar och ge större skördar. För egen del så hade jag ingen aning om att sådan genetikforskning bedrevs redan på 40-talet och att anledningen till att vi fortfarande har ett fungerande jordbruk i Sverige idag är tack vare *A*s insatser... Han berättade sedan att hans mor var från Skåne och att hans far var från Uppland och att dom hade gift sig och flyttat till Linköping tillsammans någonstans på 20-talet. Dom hade haft ett långt och lyckligt äktenskap medan flera av deras syskon som gift sig inomsockenes hade haft det svårare. Sitt yrke troget så menade han då att det var just för att hans föräldrar kom från olika delar av landet som deras förhållande hade varit så bra, precis som vete mår bra av att ympas med vete från en annan åker snarare än från sin egen för att bli friskt och starkt. Han sa detta med glimten i ögat, men tanken har slagit mig igen senare när jag har tittat på mitt eget liv. Mina bästa och käraste vänner bor alla långt bort eller är på väg långt bort. *C* har planer på att slå sig ner vid Östersjöns stränder, *L* bor i soliga Californien och *L* flyttar så fort som möjligt till ett varmt Texas. Och även om hjärtat inte känner några avstånd så slår det mig ändå hur dom jag älskar mest i mitt liv befinner sig långt borta. Kanske har *A* rätt? kanske är det just därför som vår vänskap är så stark, och kanske är det därför som jag tror att den kommer att bestå?... Vad jag inte vet är dock om det är en sorglig tanke eller en glad...
Och vad gäller familjen, som man under så många år av sin uppväxt alltid hade i sin närhet, så har ju även den förändrats. Föräldrarna har skaffat sig nya familjer på annat håll, och samma sak gäller syskon och kusiner. På listan över människor dom vill vara nära så kommer man till slut ganska långt ner (någonstans under man/fru/barn & nya vänner), och det är ju så det ska vara, sådan är tidens och livets gång...
Och jag tror nog ändå att vi är skapade till att leva tillsammans. Men med ovanstående facit i hand så måste jag ändå dra slutsatsen att det finns dom som är skapade till att vara en ständig magnet för andra och som aldrig lyckas vara ensamma och så finns det dom som är som jag, som desperat kämpar för sin frihet och för sin rätt till ensamhet, men som ständigt såras in i själen av att om och om igen vara den som står kvar på perongen när tåget går och vinkar adjö. Över drinkar på en bar högt över Göteborg så talade jag med vännen *K* om detta och han sa att personligen så kan han inte vara ensam, han är beroende av att vara i ett förhållande med någon. Och jag känner många andra med just det "problemet", och kan tänka att det både är en välsignelse när det lyckas och man faktiskt finner någon att vara med, samt ett rent helvete när man inte gör det. Men jag kan inte säga att jag har det problemet, snarare tvärtom, jag är som en omvänd magnet som ständigt verkar stöta bort allt i min närhet.
Jag tror att ensamhet skrämmer oss, men inte för att den i sig själv är skrämmande utan snarare för att den har förmågan att drabba oss. Man får inte själv välja om man ska leva i gemenskap, utan ibland görs valet åt en och man står där, utlämnad åt sig själv. Jag insåg tidigt vikten av att i första hand lära sig att vara lycklig på egen hand och jag har lärt mig att leva livet ensam, och det gör mig lycklig så länge jag får dom där välsignade korta stunderna av gemenskap med någon av dom jag älskar. Men det händer att jag kommer hem, till det hem jag har skapat på egen hand, och känner hur tomt det är, hur väntande det är, och allt jag känner i det ögonblicket det är att jeg vil ud, og sa langt langt bort, någonstans till en plats där jag fick vara ensam tillsammans med någon annan, någon som faktiskt ville stanna, med just mig, i alla dagar...
Jag tror att det är minst lika smärtsamt att vara den som befinner sig på andra sidan av farvälet på perrongen, den personen som ständigt måste vinka till sina vänner som blir kvar medan man själv hela tiden åker iväg, åker bort, och alltid lämnar. Dessutom tror jag inte att alla människor kan hålla en vänskap vid liv på avstånd - sådan vänskap överlever endast om både parterna har ett utbyte av varandra som går djupare än endast att ta en fika då och då och snacka lite skit om gemensamma bekanta. Jag tror nästan att det krävs att de människor som kan "odla" sådan vänskap är ensamma av naturen, ensamma ibland mot sin egen vilja, men som också trivs med sig själva och behöver vara med sig själva ibland. Även om det känns tomt! Gemenskap kan ju också verka tom ibland. Jag tycker det var mycket intressant som du skrev, och på många sätt känner jag igen mig i din situation. Fast jag har varit tvungen att leva mitt liv till största delen i närhet av andra människor (har ju aldrig bott helt själv som du ju vet) så har jag alltid kunnat ta vara på de stunder då jag får umgås uteslutande med mig själv. Jag tror inte man kan uppskatta livet förrän man har varit en. Och tyckt om det! Som Sjalamov sa: "Ettan är det nummer som får hjälp av Gud, tro, en idé". Vet inte hur mycket den tanken kan inspirera dig, men jag tänker ofta på att vi måste komma just som enskilda individer inför Gud - även om vi kommer som en del av mänskligheten - och att vi finner just ett PERSONLIGT förhållande med Honom, inget annat...
SvaraRaderaTack vännen! det tror jag också, ingenting kan överleva om det inte vårdas och visas omsorg! och jag förtröstar på tanken att om jag så var en svart myra på en svart sten i en svart natt så skulle Gud komma mig nära, och jag tror att det är som du säger att man först och främst måste möta Gud ansikte mot ansikte, som den unika skapelse man ändå är. jag skrev en gång på en servett som ligger här i en låda att om jag inte kan älska Gud som har skapat oss alla, hur ska jag då kunna älska min nästa, och om jag inte älskar min nästa hur ska jag då kunna älska Gud som har skapat henne, och kan jag inte älska någondera, hur ska jag då kunna älska mig själv? Det var en krånglig tanke klockan tre på morgonen men symbiosen är ändå verklig tror jag, relation är treenighet, mellan mig, andra och Gud, och ibland är dom tre i ett och ibland är ett i tre, men kan man inte först och främst erkänna att vara egen och ensam så kan man heller inte fungera i gemenskapen... usch vad rörigt, men kontentan är att jag är lycklig i mig själv och älskar att vara ensam med mig själv och med Gud. och så ibland så blir jag livrädd av tanken att det kanske är såhär som mitt liv kommer att se ut, kanske är jag dömd att vara ensam, och den tanken gör mig lite ledsen... men så minns jag alla som finns där i mitt liv och så känns det bra igen, tills nästa gång tanken gör sig påmind och jag blir livrädd igen:) Kanske är det så det är med livet och jag vet att du om någon förstår, vilket är en stor trygghet! och kanske finns det någon annan därute, någonstans, som vill dela sin ensamhet tillsammans med just mig, vem vet?
SvaraRaderasaknar dig i mängd och kubik, men känns roligt att veta att du är framme och mår bra och läser tjocka ryska böcker igen och umgås med dig själv precis som jag umgås med mig själv, (det är nästan så att vi är ensamma tillsammans, i alla fall just nu;) stora varma kramar!